Vilken sida av linjen?

På dopet fanns också en bekant till oss. Någon som jag tidigare delade historia med, dvs försökt få barn, kämpat, kämpat, kämpat och till slut, gett upp.
Jag fick en chans till, att tillsammans med älskade fina K försöka bli förälder – och nu är jag det. Men vår bekante har gett upp. Det går inte. Det finns inte längre några möjligheter tillgängliga. Och det gör det svårt i umgänget. Det förvånade mig att hon kom på dopet, vid tidigare tillfällen har hon varit sjuk eller bortrest. Och herregud vad hon har mina sympatier. För jag har varit där. Haft halsfluss på släktmiddagar (för att det fanns gravidmagar där. Och i själva verket satt jag rödgråten i soffan och såg en dålig film. Utan halsfluss.) bokat resor när jag visste att mitt förra tjejgäng skulle träffas, bara för att slippa frågan – hur går det? Blir det några barn? Jag är så otroligt medveten om vilken jäkla tur jag har haft som hamnade på min sida av linjen. Inte för att jag förtjänade det eller för att de som står på andra sidan inte förtjänar det, utan bara för att slumpen styr så. Det blir så för att det blir så. Och det känns ibland väldigt orättvist. Om man nu kan tro på rättvisor i denna sjuka värld.

Jag vet att det går att få ett alldeles fantastisk fint liv utan att vara förälder. Naturligtvis går det. Men om man önskar att få bli förälder så är det ett groteskt stort sorgearbete att gå igenom innan man upptäcker att livet ändå har ett värde – utan barn. Eller rättare sagt – JAG hade ett helvete med min sorg över mina ofödda barn och mina misslyckade försök att bli förälder. Jag tackar varje dag min lyckliga stjärna, universum och slumpen för att just jag hamnade på den här sidan linjen. Och kunde jag så skulle jag vilja vifta med mitt fespö så att alla som vill bli föräldrar *poff* blev det.

Nu ska jag gå och pussa mina barn, hänga tvätt och sedan sova. Natti natti.

Sorglig insikt

I säkert 20 år har det spelats en handbollsturnering på ängen strax bakom vårt hus. Massor av ungdomar samlas för att under några dagar kämpa om ära och medaljer. En dag var jag och de mina ute på en promenad i området då vi mötte ett gäng, låt säga 11-åringar, fortfarande iklädda matchtröjor som var på jakt efter det köpcenter som finns i närheten. De var från Småland och lite vilse och K och jag kunde hjälpa dem på rätt väg. Vi pratade lite om deras resultat, de var nöjda med dagens matcher men annars hade de mest fått spö på planen berättade de. När vi skiljdes kände jag hur mycket jag tycker om barn. Jag tycker verkligen verkligen om ungar. I nästan alla åldrar. Och det är något jag inte kunnat leva ut förut, inte fått tillåtelse av mig själv eller ens min livsstil att älska barn. I den livsstil som jag tidigare tillhörde DINK (double income no kids) så ansågs barn skräniga och i vägen. Min förra bekantskapskrets välkomnade resorter där barn var barnförbjudna och caféer och restauranger med barnförbud var väl sedda. Men jag satt där med värkande hjärta och längtan. Efter egna barn. Efter andras barn. Efter barn.

Kanske var det så att jag inte kunde tillåta mig att släppa in barn i mitt längtande hjärta för då skulle sorgen över att inte ha egna barn krossa det? Nu när välsignade Tintin och Gladys finns, nu kan jag tillåta mig att känna. Fina ljuvliga barn! Härliga bråkiga ungar! Så sorglig insikt men enorm tacksamhet mot universum. Tack. TACK!

Det som aldrig blev

För nio år sedan jag gick jag och min dåvarande sambo på en sk föräldrakurs på RFSL. Meningen var att vi skulle försöka bli föräldrar tillsammans med en god vän. Det var en dålig kompromiss – ingen var riktigt nöjd med konstellationen men det var vad jag trodde min enda chans att bli förälder. Det var innan lagändringen som möjliggjorde insemination för lesbiska på svenska universitetssjukhus.

Det var en brokig samling människor i gruppen. Många lesbiska par som var på väg till Danmark. Ett killpar som funderade på hur och om de ville bli föräldrar.

Som ni vet blev jag aldrig förälder då. Det var apjobbigt att stöta samman med någon från föräldrakursen, jag gjorde långa omvägar om jag såg någon på avstånd. Vid något tillfälle råkade jag gå rakt in i en av gruppmedlemmarna, en tjej som var synbart gravid. Hon blev jätteglad av att se mig och började fråga om vi fått barn. Nej – det hade vi ju inte. Och dessutom hade vi (jag och förra sambon) delat på oss. Men det gjorde fruktansvärt ont att få frågan. Det Stora Misslyckandet.

Idag träffade jag på henne igen. Hon var på en Regnbågsträff tillsammans med sin dotter.  Jag var där med K och mina älskade döttrar. Det var uppriktigt roligt att träffa henne igen och den här gången gjorde det inte ont. Vi kunde t o m prata lite om hur det var för nio år sedan, då vi alla trodde vi skulle bli föräldrar väldigt snart. Jag känner mig hel nu. Mina gamla barnlöshetsärr börjar läka. Blekna. Jag vet hur den där sorgen äter upp en inifrån. Jag vet också hur det känns när den börjar ge vika, när man tar sig vidare. Att det går att komma  vidare.

Om jag inte träffat K, om vi inte kämpat vidare, om vi inte fått två fantastiska flickor där i maj – ja.. Då hade jag fortfarande varit barnlös. Men kanske hade jag inte varit i sorg. Det kan jag aldrig ta reda på. Tack och lov. För nu är jag där jag är. Jag är mamma. Jag har två underbara ungar som förgyller varenda vaken sekund.

Påminnelse

Vårt liv är underbart. Det är precis som jag trodde, drömde, längtade. Fast bättre. Jag förstår varför kattmammor bär omkring på sina ungar, antagligen för att få ha dem så nära det bara går. Jag vill andas mina barn.

Så i tidig morgontimma får vi mejlet från två mammor i föräldragruppen. Deras mycket älskade och efterlängtade son dör under förlossningen. Det som inte får ske sker. När jag börjar läsa de första orden i mejlet känns det som om någon stampat på min bröstkorg, ångesten ger stickningar i händer och fötter och vill inte ge sig av. Så fruktansvärt.

Det finns verkligen inte ord.

Rädslor

Min fina kollega som fått sin dom. Sitt sista förbrukningsdatum så att säga. Han jobbar fortfarande nästan varje dag. Eller åtminstone de dagar han orkar. Och så flyger han och hans närmaste till alla de där utflyktsmålen han vill besöka. Han träffar de där viktiga människorna. De han vill träffa innan han går ur tiden. Jag bjöd över dem på middag i sommar när de små har kommit. Han tackade omedelbart ja, han vill gärna komma – det är ångestdämpande med bäbisar och grillos meddelade han. Och log på det där sättet bara han kan, med en tjock rävsvans bakom örat. Mina ögon tåras hela tiden när vi samtalar för han är min vän. Just nu finns det mycket sorg i livet. Men också mycket liv i livet! För när döden är nära finns också livet.

Vart vill du åka – vart drömmer du om att resa? Vad hindrar dig från att åka dit?

Vem vill du träffa om du hade en begränsad tid kvar? Vad ska du säga till denne? Och varför ringer du inte den personen idag?

Jag tänker mycket på döden och livet idag.

Så korkad!

Här går jag och planerar barnledighet och retas med mina bäbisar från utsidan, kivas med K om pojknamn och inbillar mig att allt ska gå bra. Så får vi ett mail från en mamma i tvillingföräldragruppen, ett hejdå-mail eftersom deras älskade efterlängtade döttrar föddes i vecka 28 och somnade in några dagar senare.
Vi gråter, skriver svarsmail, tänder ljus och ber böner. För änglabarnen, för änglabarnens föräldrar, för våra barn, och för oss.

Så dumt. Så förfärligt. Så vidrigt.

”Mina första år” eller liknande

går ju inte att få tag i om man får barn som inte har mamma + pappa. Vad gör ni singelmammor, eller samkönade föräldrar? Skaffar ni inte små minnesböcker till era små, dokumenterar ni på annat sätt?

Jag har börjat skriva små kapitel till barnen, kanske blir det en bok, kanske blir det något annat. Det beror på era tips här.  Jag har hittills skrivit små kapitel som heter:

• Mammornas kärlek (handlar om hur vi träffades, vårt bröllop och annat härligt)
• Mammorna längtar efter barn (hur vi gjorde för att få de små älsklingarna)
• Om mormödrar och morfäder (ett mycket omfattande kapitel som jag har väldigt svårt att skriva eftersom jag gråter så mycket. Jag har svårt med saknaden efter min pappa och det gör ont när jag skriver om honom.)
• Hur såg mamma Ms (det är jag det) familj ut när hon var liten? (om min uppväxt i småstaden i norrlands inland, om min barndom
• Naturligtvis finns ett motsvarande kapitel om Ks barndom

Sen har jag inte skrivit mer.  Jag skulle gärna vilja infoga små bilder, men det finns nästan inga foton tillgängliga. Kanske teckningar? Å vad jag önskar att jag kunde teckna. Göra små tydliga teckningar över vad jag vill berätta.

Så – ni som har fått små barn, eller ni som går i väntans tider, hur har ni gjort?

Att landa i känslorna

K frågade mig igår när poletten skulle falla ner. På mig alltså.
Vadå?, frågade jag oförstående. ”Jomen du verkar inte särskilt glad över huset?!” sa K vidare.

Men jag är glad över huset. Det är precis vad vi letat efter. Så många rätt och känslan i huset går nästan inte att beskriva. Värme, hemtrevnad, ro.

Fast jag är inte sprudlande glad, förväntansfull, lycklig. Jag är nöjd. Det kanske får vara så ett tag – att jag är just nöjd. Det är bättre än missnöjd, frustrerad, arg och ledsen.

Jag tror att jag kanske är för trasig för att kunna bli riktigt glad. Åtminstone nu. För när jag blivit glad de senaste gångerna har det gått riktigt åt helvete lite senare. Våra två missfall och en potentiell skilsmässa har gjort det här med mig. Jag förväntar mig kanske att huset ska få sättningsskador, termiter, invaderas av fladdermöss, få en vattenläcka eller bara explodera. Jag drömmer inte längre om det där livet jag längtade efter. Jag befinner mig bara i nuet och i nuet har inget egentligen förändrats. Det finns en framtid i ett hus – om inget händer fram till kontraktsskrivningen idag klockan 14 – men just NU är det ingen skillnad.

Jag bor på samma kulle jag bott de senaste fem åren, jag arbetar på samma ställe, fikar med samma kollegor, pussar samma fru godnatt och drömmer inte längre om en framtid med barn, fru, hus och hund. För det orkar jag inte. Drömmen finns kvar, längst inne bland finkänslorna, men jag orkar inte längta mer. Jag ägnar mig åt att njuta av det jag faktiskt har i handen. En älskad fru. En liten lägenhet på kullen. En kropp som är frisk.

Sorg och misslyckanden gör brutala saker med en människas själ.

Mörbultad

Idag gick vi till en samtalsterapeut, en familjerådgivare. Det var en klok kvinna som ställde frågor, satte ord på outtalade tankar och punkterade allt mitt försvar. All smärta kom upp till ytan och f%n vad ont det gjorde.

När K och jag gick därifrån – hand i hand – så var vi överens om att det bästa med mötet var att hon bekräftade vår smärta, vår sorg. Hon såg vad vi varit med om och gjorde oss sedda. Terapeuten frågade flera gånger – ”och allt det här har hänt er på mindre än två år?”

Är det konstigt att vi båda är trasiga? Är det konstigt att vårt äktenskap gick sönder?

Och som grädde på moset har jag nu brutit all kontakt med min mamma. Äntligen.

Helvetets alla grader

Och visst kan livet vara så mycket svårare. En kollega och vän fick idag veta att hennes man är mycket mycket sjuk, för sjuk för att kunna överleva den benmärgstransplantation som behövs för att han ska bli frisk. Diagnosen fick de för ca 14 dagar sedan och nu detta. Glad sommar liksom. Fy fan.