Min kollega jag skrev om häromdagen – hon vinner oturstävlingen. När hon var på väg hem igår exploderade inte bara ett däck när hon körde på motorvägen, båda däcken på vänstersidan small. Allt gick dock bra.
Förresten kom jag på en sak. Hon har två barn.
Jag vinner. Big time.
needless to say – i hate it.
och även om några kloka empatiska människor också instiftat De ofrivilligt barnlösas dag samma dag, så är det fortfarande Mors dag.
eller åtminstone deras reklamfilm:
Jag har en kollega som har mer otur än jag. Eller åtminstone otur. Hon skulle riva en gipsvägg i sin vindsvåning för ett drygt år sedan och det ledde till att hela lägenheten fick rivas. Ja, det är sant. Fuskbygge, mögel, hälsoinspektörer, tvist med försäkringsbolag och evakueringsbostäder är det enda hon pratar om numera. I över ett år har hon och hennes familj levt i kappsäck, samtidigt som de betalar av lån för sin fina, numera rivna vindsvåning. Möjligen får de flytta tillbaka i oktober. Kanske. Inflyttningsdatumet flyttas fram hela tiden och hon har nästan givit upp känns det som.
Hon är född i Polen och enligt henne finns det bara ett sätt att bli fri oturen. Man måste spotta tre gånger i följd på en svart katt. Utan att hålla fast den. Så – någon som har en långsam katt som jag kan få salivera lite på? Jag lovar att göra den ren efteråt och ge den god fisk som kompensation. Om den inte far illa av behandlingen kanske jag kan ta med mig en kollega som också vill spotta lite?
I övrigt? K käkar DHEA och försöker hitta ljusglimtar. Vi springer på husvisningar och svär över att bilen brann. Jag ringer försäkringsbolag och försöker få besked om bilen blir utlöst eller reparerad. Pengarna från husföretaget är ännu inte återbetalade, men betalningspåminnelsen på böterna har kommit.
Men jag har skrivit avtal med en mäklare om försäljning av vår lägenhet. Det känns bra. Hon var den jag köpte lägenheten av för några år sedan och hon är otroligt duktig och pålitlig. En riktig juvel. Nu hoppas vi bara att Huset kommer vår väg snart.
för inatt vid 2-tiden ringde polisen och berättade att vår bil brunnit upp.
Vad ska jag/vi lära oss av detta? Att allt som kan hända händer? Förutom det vi vill ska hända – för det händer tydligen inte alls.
Jag orkar snart inte mer. Faktiskt. Jag. orkar. snart. inte. mer.
Men vad är alternativet? Och visst, mycket av det som drabbar oss är bara dyrt men det finns också en hel del krossade drömmar i den här oturshärvan. Det är svårt att resa sig efter såna slag.
Det började med att jag fick mitt livs första parkeringsböter. På en gratisparkering. Jag hade slarvat med parkeringsskivan, avrundat för mycket och vips var jag 475 kronor fattigare. Två dagar senare, dags igen. En ny parkeringsbot, denna gång på 550 kronor och på en annan gratisparkering. Nu var ett däck utanför den vita rutan. Att jag parkerat snett beroende på att alla i raden gjort det spelade ingen roll för parkeringsbolaget.
Samma dag fick vi veta att den tredje och sista landstingsfinansierade IVFn misslyckats. Ingen graviditet, inga frusna embryon. Arton ägg har sammanlagt tagits ut ur Ks kropp under det senaste året, av dessa ledde ett till en graviditet som avslutades med en missed abortion.
I slutet av veckan förstod vi att vi måste dra oss ur köpet av vårt hus. Allt var frid och fröjd och lilla villan var vårt hopp i mörkret, det som höll oss uppe när allt var som jobbigast. Tills vi blev inbjudan på själva byggområdet för att se hur den gjutna plattan såg ut. Alla dörrar, fönster och detaljer var utmålade på plattan. Det såg jättefint ut. Vad som inte såg så jättefint ut var den 5 meter höga vall som skapats när schaktmaskiner och annat grävt ut för tomten. På den 5 meter höga vallen fanns en dunge av träd som effektivt blockerade alla solstrålar på väg ner mot vår tomt. Den enda delen vi nu kan utnyttja, dvs en smal, skuggig gångväg runt huset. För resten av tomten låg helt obrukbar på 5 meters höjd. Utan möjlighet för oss att komma upp. Så ofattbart dumt.
Vi har nu officiellt dragit oss ur, vi ser ingen möjlighet för byggföretaget att göra tomten brukbar. Det borde ha gjorts långt innan de gjöt platta och började resa stommar.
Som grädde på moset fick jag betala större delen av telefonräkningen som jag tidigare skrev om. Den telefonansvarige på mitt jobb vill statuera exempel genom mig och vägrar därför diskutera det hela. Min chef erbjöd sig att betala halva räkningen – och istället för att riskera att slå en kollega på käften när jag skulle fortsätta diskutera själva sakfrågan – accepterade jag det erbjudandet.
Nu står vi här. Precis där vi stod för över två år sedan. Vi är på noll. Och väldigt väldigt vilsna.
Det finns ett fåtal saker jag är väldigt tacksam för. Jag är gift med den underbaraste människan jag någonsin mött och vi har det bra tillsammans. Vi orkar än så länge prata om eländet. Jag är också tacksam för att byggföretaget blev så sena med inredningskatalogen att även kontraktskrivningen blev försenad. Vi skulle ha skrivit ett bindande köpekontrakt med dem i januari, då hade vi stått med en vall, ofattbara skulder och en osäljbar villa. Det hade varit så mycket värre. Då hade vi krossats.
Nu finns ändå hoppet. Vi ska försöka med barn ett tag till, hur vet vi ännu inte. K har börjat äta DHEA och vi ska tillsammans med vår fertilitetsläkare på Stora sjukhuset diskutera möjligheten för oss att fortsätta försöka. Är det någon idé? Vad är oddsen för graviditet?
Ja. Det är tomt just nu. Vi går på sparlåga. Lite husvisningar, lite gråt, lite skratt. Vi försöker se framåt men vet inte riktigt åt vilket håll. Vad händer nu?
Att jag inte har skrivit beror på att jag inte hunnit. Livet i nyrenoverad lägenhet med allt nerpackat i kartonger är stressigt. Mycket ska återställas, packas upp, städas. Och så kräver arbetsgivaren och arbetsuppgifterna att jag ägnar ca 40 timmar i veckan åt dem också.
Jag återkommer så småningom till hur det gick för oss i påsk. När jag orkar. För det är svårt att hantera allt just nu.
Idag är en rolig dag. Vi ska träffa byggföretaget som bygger det lilla kvarter dit vi ska flytta om 7-8 månader. 🙂 De ska presentera våra tillval, dvs möjligheten till braskamin, carport och alternativ till standardluckor och tapeter. Sannolikt kommer vi att träffa de flesta av våra nya grannar också. Roligt!
Regnbågsmammans liv och leverne 