Årets pride

Eftersom vi inte har möjlighet att delta i själva festivalen i år, så har vi hängt på lite andra aktiviteter. Högalids församlings öppna förskola torsdag-fredag. Wow, vilken grej! Supertrevlig pedagog, fantastiskt fika! och åtminstone på fredagen så var det massor av jämstora barn med våra, mycket lek (barnen) och trevliga samtal (föräldrar). Men en sak jag reagerar över är att det ibland, på vissa öppna förskolor blir gängbildning bland föräldrar, nästan lite skolgårdsmentalitet. Märkliga blickar och knappt en hälsning när man kliver in i lokalen. På det här stället så var pedagogen så himla snabb att välkomna oss så vi kände oss aldrig utanför, men om man kommer ensam är det ju superviktig att bli insläppt i gruppen. Varför är det så här?

Ungarna hade jätteroligt i allafall, mammorna träffade gamla och nya bekanta och fikade sig mätta. Sen rullade vi alla ner på RFSLs picknick i Rosenlundsparken. Också supertrevligt. Vi hängde med kompisar, käkade italiensk glass (föräldrar) och sand (barnen) samt bara njöt av det vackra vädret.

Idag är det parad. Vi väljer att hänga med kusinerna istället. Barnen är för små för paraden, det är dessutom för varmt. Vi går ett annat år istället.

Pride

Jag har verkligen mixed feelings kring det här med Pride. Å ena sidan är det så himla härligt att kasta sig in i folkhavet, hälsa på älskade vänner och bekanta som man sällan träffar under året och bara känna sig som normen – inte undantaget. Å andra sidan får jag lite ångest av alla bekantingar från förr. Fyllan. Bråken. Skränandet.  Jag känner också att jag att jag vill ducka för ett litet antal ex och några andra obehagliga bekantingar från förr. Såna jag inte vill ska ha information om mig, flickorna eller något som har med mitt privata liv att göra. (alltså jag har några mycket bra ex också, vi talar alltså inte om ett hundratal galna brudar som vill slå ner mig utan två tillfälliga förbindelser som faktiskt är lite galna. På riktigt. )

Vi insåg tidigt att vi egentligen inte kunde välja att delta på Pride i år, flickorna är för små för den sortens miljö. Men vi har å andra sidan extrem lappsjuka. Så i onsdags packade vi tvillingvagnen med picknickfilt och matsäck, klädde tjejerna i regnbågsoveraller och satte oss strax parken på en solkysst kulle och bara betraktade alla människor. Flickorna sov och vi fick äta i lugn och ro.

Sen dök det upp människor från alla håll och slog sig ner på vår filt, några satt kvar under flera timmar, några kom bara förbi och hälsade. Men tjejerna blev hållna, kyssta, älskade och vi fick prata med andra vuxna en liten stund.

När grannsällskapen började bli lite väl högljudda och en jävla idiot började röka i närheten av ungarna bröt vi upp. Men vad härligt det var med spontan utflykt!

Sen igår på själva paraddagen valde vi att avstå. Hörselkåpor är för stora för tjejerna som fortfarande bara väger ca 4,5 kilo och trängseln runt paraden gör mig svettig av att bara tänka på. Så vi ordnade lunch med en släkting som vi alltför sällan träffar istället.

Men sen, när hon gått, upprepade vi onsdagens recept. In med ungarna och vagnen i bilen och vi åkte in mot Tantolunden. Vi gick runt runt och kollade på alla adrenalinstinna paraddeltagare som satt i gräset och vilade. Mina ex höll sig borta och det kändes helt ok. Vi träffade några vänner, men sen hittade vi Ks fina ex och hennes alla barn och vi blev sittande där på picknickfilten timme och bara njöt av gemenskap och solen.  Det var alldeles lagom mycket Pride.

Men jag ser fram emot nästa år! Då ska vi utnyttja barnaktiviteterna! Kanske ses vi på öppna förskolan? Det är vi som har de söta ettåringarna då 🙂